hans härliga, biltoga ställning och var strängt förbjuden att leka med honom. Därför lekte han med honom varje gång han kom åt. Huckleberry var alltid klädd i fullvuxna mäns avlagda kläder och de stodo i ständig blom av fladdrande trasor. Hans hatt var en enda ruin med en halvmånformig flik utriven ur brättet; hans rock, när han bar någon, hängde honom nästan till hälarna, och knapparna baktill sutto långt nedom ryggen; endast ett hängsle uppbar hans benkläder; bakdelen på dessa senare hängde ned som en säck, som innehöll ingenting, och de fransade byxkanterna släpade i smutsen, då de icke voro uppvikna. Huckleberry gick och kom som han ville. När vädret var vackert, sov han i en trappa, och när det var fult i en tom tunna; han behövde icke gå i skolan eller i kyrkan eller kalla någon varelse för husbonde eller lyda någon; han kunde gå att meta och bada när och var han behagade och stanna borta, så länge han fann för gott; ingen förbjöd honom att slåss; han kunde sitta uppe på kvällarna, så länge han ville; han var alltid den förste som gick barfota på våren och den siste som tog tillbaka skorna på hösten; aldrig behövde han tvätta sig, aldrig ta på sig rena kläder, och han kunde svära så styvt. Denne gosse var med ett ord i besittning av allt som gör livet dyrbart; så tyckte varenda plågad, trakasserad och aktningsvärd gosse i S:t Petersburg. Tom ropade till den romantiske dagdrivaren:
»Hallåh, Huckleberry!»
»Hallåh på dig själv, får du se, huru du tycker om'et.»
»Vad är det du har där?»