»Ute i skogen.»
»Vad vill du ha för honom?»
»Jag vet inte — jag har inte lust att sälja'n.»
»Som du vill. Den där är ju en så'n stackare.»
»Det är ju lätt att skälla ner en fästing, som man inte äger själv. Jag är nöjd med honom — han är nog bra åt mig.»
»Pasch — det finns fullt upp av fästingar. Jag kunde skaffa mig tusen, om jag ville.»
»Varför gör du det inte då? För att du vet mer väl, att du inte kan. Det här är en mycket tidig fästing också, ska' jag säga dig; det är den första, som jag har sett i år.»
»Äh, Huck, du får min tand för honom.»
»Låt mig se honom!»
Tom tog fram ett sammanviket papper och vek upp det försiktigt. Huckleberry stod och såg på med spänd uppmärksamhet. Frestelsen var mycket stark. Till sist sade han:
»Är han riktigt ål räjt?»
Tom gapade och visade tomrummet.
»Allt klart», sade Huck; »kör till då!»
Tom lade fästingen i knallhattsdosan, som nyligen hade varit knipbaggens fängelse, och gossarna åtskildes, båda tyckande sig rikare än förut.
Då Tom kom till det lilla ensamliggande, av restvirke uppförda skolhuset, marscherade han in helt obesvärat, som om han han hade kommit i tillbörlig tid. Han hängde upp sin hatt på en pinne och kastade sig ned på bänken med affärslik brådska. Läraren, som satt och tronade på sin höga, med rottingsits försedda länstol, var dåsig, vaggad till sömns