»Åh, det är ingenting.»
»Jo, det är det.»
»Nej, det är det inte — du får inte se det!»
»Jo, får jag se det, snälla, får jag se det!»
»Du skvallrar på mig.»
»Nej, det gör jag inte — minsann, minsann, och en gång till minsann, om jag det gör.»
»Lova, att inte tala om det för någon alls, inte så länge du lever!»
»Nej, jag ska' aldrig tala om det. Låt mig se nu.»
»Nej, du får inte se det!»
»Efter du behandlar mig så, skall jag se det.» Och hon lade sin lilla hand på hans, och en liten skärmytsling följde. Tom låtsade på fullt allvar sätta sig till motvärn, men lät småningom handen glida undan, tills dessa ord visade sig:
»Jag älskar dig.»
»Usch, vad du är stygg!» Och hon gav hans hand en smäll, men rodnade icke desto mindre och såg belåten ut.
I detsamma kände Tom ett långsamt, kraftigt grepp om sitt öra och erfor på samma gång en stadigt upplyftande rörelse. På det sättet blev han ledd tvärs över rummet och sattes ned på sin egen plats under en harmfull korseld av flin och fnissande från hela skolan. Sedan stod läraren över honom några hemska ögonblick, men gick slutligen bort till sin tron utan att säga ett ord; men fastän det susade för Toms öron, var det idel jubel i hans hjärta.
Då lugnet i skolan blivit återställt, gjorde Tom en ärlig ansträngning att läsa, men upproret inom honom var för stort. Än ställde han sig i
