betraktat en god del av skådespelet, innan han bidrog därtill med en liten smula omväxling. Då lektionen var slut vid middagen, sprang Tom till Becky Thatcher och viskade i hennes öra:
»Sätt på dig bahytten och låtsa att du går hem. Men stanna efter de andra, när du kommer till hörnet. Gå genom gränden och kom tillbaka. Jag ska' gå andra vägen och kugga dem på samma sätt.»
Så gick den ena med en grupp av skolbarn och den andra med en annan. En stund senare möttes de två vid slutet av gränden, och när de kommo till skolan, voro de ensamma herrar på täppan. De satte sig nu ned tillsammans med en griffeltavla framför sig, och Tom lämnade Becky griffeln och höll hennes hand i sin, förande den, och så skapade de ett nytt förvånansvärt hus. Då intresset för konsten började svalna, kom språklådan i gång. Tom sam i ett hav av lycksalighet. Han sade:
»Tycker du om råttor?»
»Nej, jag avskyr dem.»
»Ja, det gör jag också — levande. Men jag menar döda, som man svänger runt om huvudet med ett snöre.»
»Nej, jag tycker inte alls om råttor. Vad jag tycker om är smällkarutscha!»
»Det tror jag det! Den som hade någon ändå!»
»Jag har en bit. Du skall få tugga på den en stund, men du måste ge mig den tillbaka.»
Detta var livat och nu tuggade de omväxlande, och nu dinglade de med benen mot bänken i övermåttet av förtjusning.
»Har du nån'sin varit på cirkus?» sade Tom.
