tyckte att livet var bara besvär, och han nästan avundades Jimmy Hodges, som nyss förut blivit befriad. Det måtte vara fridfullt, tänkte han, att få ligga och slumra och drömma för evigt med vinden viskande genom träden och smekande gräset och blommorna på graven och aldrig hava några bekymmer och sorger. Om han endast hade haft ett rent söndagsskolsamvete, skulle han gärna skiljas hädan och vara fri från allt. Och vad nu den där flickan angick — vad hade han gjort? Ingenting. Han hade haft de bästa avsikter i världen och blivit behandlad som en hund — alldeles som en hund. Hon skulle nog en dag ångra sig — kanske då det var för sent. Ack, om han bara kunde dö för en tid!
Men ungdomens elastiska hjärta han icke hållas länge åt gången sammanpressat i en tvungen form. Tom började om en stund att omärkligt komma tillbaka till detta livets strävanden och omsorger. Tänk, om han skulle vända ryggen åt alltihop och hemlighetsfullt försvinna! Tänk, om han skulle gå bort — långt, långt bort till okända länder på andra sidan om haven — och aldrig komma tillbaka igen! Huru skulle de då känna det? Tanken på att bli pajas dök nu åter upp, men fyllde honom endast med avsmak, ty skämt och gyckel och spräckliga kläder var någonting anstötligt, när de framställde sig för ett sinne, som kände sig upplyftat till romantikens dimmiga, höga värld. Nej, han ville bli soldat och komma tillbaka efter många år, höljd av sår och ära. Nej, ännu bättre: han skulle begiva sig till indianerna och jaga bufflar och gå på krigsstråten bland bergen och på de väglösa, vida slätterna i den fjärran
