I detsamma hördes från skogens gröna gömslen det svaga ljudet av en leksaks-blecktrumpet. Tom kastade av sig jacka och byxor, förvandlade ett hängsle till ett bälte, rensade undan en hög grenar bakom den murkna trädstammen, varvid kom i dagen en klumpig pilbåge och pilar, ett träsvärd och en blecktrumpet, och i ögonblicket hade han fattat dessa föremål och skuttade i väg barbent och med fladdrande skjorta. Han stannade under en stor alm, blåste en trumpetstöt till svar och började därpå smyga sig framåt på tå och se sig varsamt omkring, än åt det ena, än åt det andra hållet. Han sade i viskande ton till sina inbillade följeslagare:
»Stanna, mina käcka gossar, hållen er dolda, tills jag blåser.»
Nu visade sig Joe Harper lika luftigt klädd och fullständigt beväpnad som Tom. Den senare ropade:
»Halt! Vem kommer här i Sherwood Forest utan min tillåtelse?»
»Guy av Guisborne behöver icke någon mans tillåtelse! Vem är du, som … som …»
»Vågar föra ett sådant språk», sade Tom sufflerande, ty de talade utantill efter en bok.
»Vem är du, som vågar föra ett sådant språk?»
»Jag! Jo, jag är Robin Hood, som ditt usla lik snart skall veta.»
»Då är du den ryktbare fredlöse? Med glatt mod vill jag göra dig vägarna i den härliga skogen stridiga. Försvara dig!»
De grepo sina träsvärd, kastade ifrån sig sina andra grejor, intogo försvarsställning fot mot fot
