och började en allvarlig, försiktig strid, bytande hugg med varandra. Om en stund sade Tom:
»Om du kan föra ditt vapen, så hugg till!»
Och de »höggo till», så att svetten rann. Efter en stund skrek Tom:
»Fall! Fall! Varför faller du inte?»
»Jag vill inte! Varför faller du inte själv? Du har fått mest, du.»
»Åh, det gör ingenting. Jag kan inte falla. Det står inte på det sättet i boken. I den står det: 'Då fällde han med ett hugg i ryggen den stackars Guy av Guisborne!' Du skall vända dig om och låta mig träffa dig i ryggen.» Auktoriteterna kunna icke kringgås, varför Joe vände sig om, fick hugget och föll.
»Nu», sade Joe, stigande upp, »ska' du låta mig döda dig. Det är rättvist.»
»Inte går det an; det står inte i boken.»
»Ja, men det är riktigt nedrigt, det säger jag.»
»Men du kan ju vara munken Tuck, eller Mush, mjölnarens son, och dräpa mig med en stridsklubba, eller ock ska' jag vara sheriffen av Notingham, och du får vara Robin Hood en stund och döda mig.»
Därmed blev Joe belåten, och så spelade man dessa roller. Därpå blev Tom Robin Hood igen och måste för den förrädiska nunnans skull förlora sina krafter och förblöda genom ett försummat sår. Till sist föreställde Joe en hel skara av gråtande biltoge män, släpade sorgsen bort honom och satte bågen i hans svaga händer, och Tom sade: »Där denna pil faller, där mån I begrava den stackars Robin Hood under det grönskande trädet.» Därpå avsköt han pilen, föll ned och skulle hava dött, men han föll
