94
Så sorgligt allting var! Förfärligt sorgligt! Det kändes som om jag hade en tung börda på bröstet som tryckte och värkte, och mitt emellan två damer som vänligt pratade med varandra, tyckte jag mig plötsligt se min mors orörliga ansikte och ögonen som sågo på mig utan att se mig.
Nu gick tant Suzanne fram till Bo, den äldste av de fem gossarna, och sade något till honom. Han sköt ut underläppen och vred på kroppen på det mest besynnerliga sätt. Så skakade han på huvudet. Jag visste mycket väl vad det var fråga om. Han skulle öppna balen med den s. k. »tjocka Lisa», som nu stod framför de andra med en bred skär sidenrosett knuten mitt bak på klänningen, vilket kom henne att se ut som ett strutsbarn. Bo ville visst inte göra sig löjlig genom att dansa med »tjocka Lisa»! Han skru- vade åter på sig eldröd i ansiktet. Men när första valsen spelades upp, måste han ändå gå fram till den stora skära sidenrosetten och bocka sig. Det såg ut, som om han föste sin dam framför sig ut i salen, men i själva verket var förhållandet det att han i det sista trilskades och drog sig efter Lisa, medan hon beslutsamt gick först.
Snart hoppade vi alla omkring på det blanka
