Sida:Tony växer upp 1922.djvu/112

Den här sidan har korrekturlästs

106

vägkanten lyste, red prinsen inne i den svarta skuggan. Sol och blommor voro skymda för hans blick; han sporrade sin häst, men kom ej ut ur skuggan.

Länge efteråt berättade man sedan i landet, hur vägfarande mött prinsen den vackra bröllopsdagen där han red framåt med sporrarna intryckta i hästens sidor och med piskan vinande över hästens huvud. Prinsen hade ropat högt, som om han hade lidit outsägliga kval, och hans kritvita ansikte var förvridet. Man såg honom aldrig mera. Hästen hittades död vid vägkanten, men prinsen var försvunnen. En man som bodde i den stora skogen vid konungarikets gräns påstod sig en gång ha sett prinsen vandra förbi hans hydda, med trasig rustning och ropande obegripliga ord ut i rymden. Men ingen visste något med säkerhet.

Sedan den dagen var konungasläkten förföljd av den svarta skuggan. Den visade sig icke för alla medlemmarna av släkten. Men man kunde vara viss om att den i varje släktled föll över någons väg. Vem kastade skuggan? Ingen visste det. Ingen annan än den, över vars väg den föll, kunde beskriva den: ty ingen annan såg den. De olyckliga som sett den försökte beskriva den. Men alla beskrivningar voro olika.