107
Somliga sade att det var skuggan av en högrest man, insvept i en vid mantel, som nedtill var fransad som om den vore söndersliten. Andra att det var skuggan av en vacklande kvinna med famlande utsträckta armar. Andra åter att det var skuggan av en jättelik fågel med rovfågelsnäbb. För somliga kom den så småningom, börjande som en florsfin darrande fläck i solskenet, för andra med ens, som om ett mörker plötsligt sänkt sig. De som varsnat skuggan blevo som förvandlade och kunde icke i hela den sköna världen se något annat än den svarta skuggan omkring sig. Där de vandrade inne i den, tycktes de lida oerhört. Deras kroppar vredo sig som i fruktansvärd pina, hesa rop trängde upp ur deras strupar, och några blevo som förstenade, hörde icke, sågo icke, men ledo tyst frysande inne i det svarta dunklets mantel.
Pa håller upp ett ögonblick och hans hand far smekande över mitt hår. Brasans glöd blossar ännu. Pa tänder en ny cigarrett.
— Du är ung, Tony! säger Pa. Så alltför ung! Skall jag fortsätta sagan?
— Ack, fortsätt, Pa!
Jag vågar ej säga mer; min röst darrar.
— Därför, Tony, säger Pa, kunde konungen
