108
och drottningen inte vara glada då de hörde den lilla prinsessans skratt, ty de fruktade skuggan, liksom deras föräldrar fruktat den, och före dem deras föräldrar.
Varje gång den lilla Monika kom in i slottssalen betraktade de henne oroligt. Men hennes rodnande vackra ansikte strålade alltid av glädje, och hon berättade om vågornas sorl mot stranden, om de vackra vita stenarna och den varma vita sanden. Inte ännu! Inte ännu hade skuggan fallit över hennes väg. Kanske aldrig! Kanske aldrig skulle den falla.
Men en vacker solskensdag kom prinsessan med dröjande steg in i salen. Hon berättade som vanligt om de sorlande vågorna och om allt vad hon sett därnere vid stranden, men plötsligt tystnade hon. »Vad är det?» sporde konungen och drottningen ångestfullt. Hon såg sorgset på dem, som om hon förebrått dem något. »Det flög en fågel med utbredda vingar framför mig på sanden», sade hon, »och jag kunde inte fånga den.» Och hon började plötsligt gråta.
Det hade blivit dödstyst i den stora salen, och konungen och drottningen sågo darrande på varandra. Men konungen reste sig och ropade: »Tänd ljus! Tänd ljus! Mina pager och tärnor!»
