109
Nu blev det liv i hela slottet. Dörrarna slogos upp, och in tågade pagerna och tärnorna bärande stora kandelabrar av guld. Den stora salen började stråla, när ljus sattes vid ljus, och i speglarna som sträckte sig från golv till tak blixtrade det som av alla himlens stjärnor.
Från den stunden sökte konungen och drottningen att jaga bort skuggan från prinsessans väg genom att låta henne dag och natt omges av strålande ljus; till och med ute i solskenet följdes prinsessan av en page som bar en guldkandelaber, vars lågor flämtade bleka och matta i den brinnande dagern.
En tid förgick. Den lilla prinsessans skratt ljöd åter silverklart, och hennes ansikte tindrade av glädje. Vandrare ute på vägarna kring slottet sågo förvånade, hur hela den stora byggnaden stod som en fackla av flammande eld mot himlen.
Men en kväll, då prinsessan lekte i slottets sal, hejdade hon sig plötsligt i sin lek och ropade: »Det glider… det glider ett par vingar över spegeln!»; och hon brast i gråt. där hon stod mitt på golvet. Åter blev det dödstyst i den stora salen. Ljusen lyste med samma glans från hundra och åter hundra guldkandelabrar, men konungen och drottningen lutade sorgsna
