111
— Ack, Pa! säger jag bedjande.
— Du lilla dumbom!
Pas skratt är inte hans vanliga.
— Det hade varit bättre, att jag aldrig börjat på den här sagan.
Han är tyst en stund; så fortsätter han hastigt, som ville han så fort som möjligt komma till slutet:
— Den lilla prinsessan var mycket älskad, och det förtjänade hon väl. Aldrig har jag sett sådana ögon som hennes! Aldrig en sådan god, leende mun! Hon frodades som en vacker blomma i sitt nya hem, och hennes man dyrkade henne.
En dag när de tillsammans gingo i trädgården, där solstrålarna flögo mellan trädens grenar och dansade över de gröna gräsmattorna, tryckte hon plötsligt hårt sin mans arm. »Där!» sade hon, och hennes ögon voro stelt riktade på gräsmattan. Hennes man följde hennes blick, men såg ingenting annat än sol, blommor och grönt. »Jag ser», sade hon med en underlig, främtnande röst. »Jag ser skuggan av en väldig fågel med rovfågelsnäbb.> Därpå slog hon händerna för ögonen och flydde in i huset.
Från den stunden varsnade hennes vackra ögon ej något annat än den svarta skuggan. Hon
