115
Jag hörde moster Amelie tala. En god vän, som varit död i flera år, hade meddelat sig med henne.
Jag sprang fram. Mina kinder glödde, men mina händer voro iskalla.
— Såg hon inte ut så här? ropade jag. Jag tror, att jag såg henne just nu. Hon var ljus och hade ett så fint vackert ansikte och tunga ögonlock, och hon stod bakom moster Amelies stol!
Moster Amelie betraktade mig forskande.
— Jo, det var hon! sade hon stilla.
Moster Amelie yttrade ingen förvåning. Hon kände alltid andevärlden så nära sig.
— Stod hon bakom min stol? frågade hon.
Jag nickade. Hela min hud knottrades, och hjärtat slog hårt. Ingen av oss tänkte på att denna min beskrivning i själva verket kunde ha passat in på en massa kvinnor. Moster Amelie gick ett slag över rummet och satte sig åter vid bordet. Fru Linden stödde hakan i handen, och hennes svarta ögon lyste.
— Det är min tur nu! sade hon och tog glaset.
— Vill du fråga om något? sade min moster.
— Ja!
Fru Linden viskade in i glaset och satte
