116
ned det på papperet. Glaset började röra sig. Men nu föreföll det, som om det ej visste åt vilket håll det skulle gå. Det flyttade sig fram och tillbaka, fram och tillbaka mitt på papperet, och fru Linden rynkade otåligt ögonbrynen. Men så gled det långsamt fram till en bokstav, och det vackra ansiktet mitt emot mig övergöts av en skär rodnad. Nästa bokstav! Fru Linden såg hastigt upp på min moster, men hennes blick var koncentrerad på glaset. Nästa bokstav! Nästa bokstav! Plötsligt griper fru Linden glaset och slungar det ut över golvet. Det går i bitar, och skärvorna dansa bort i vrårna.
Min moster och jag sågo häpna på fru Linden. Ett lyckligt, brytt småleende lekte kring hennes röda mun, och hennes ögon strålade som stjärnor.
— Ack, jag tappade huvudet! utbrast hon. Ursäkta mig!
Hon steg upp och gick fram till fönstret, och när hon åter vände sig om, var det lyckliga leendet utplånat.
Händelsen berörde mig pinsamt. Varför hade hon slungat glaset i golvet? Vilket ord var det hon ej ville, att det skulle förråda? Jag tror att min moster förstod det, men hon satt där
