117
tyst och allvarsam och följde blott med fingret cirkelns siffror och bokstäver.
Det blev ej någon psykograf mera den aftonen. Fru Linden kröp upp i soffhörnet och tände en cigarrett. Det var den första kvinna jag sett röka. De ljusblå rökmolnen omsvepte henne som en genomskinlig slöja, genom vilken hennes mun och ögon glänste emot mig. Jag satt fortfarande med sagboken framför mig och betraktade drömmande denna unga kvinna, som för mig ännu hade hela det okändas tjusning. Halvt som i dröm hörde jag, hur hon och mosler Amelie talade med varandra.
Nu sedan jag blivit äldre, har jag ofta tänkt på den där aftonen, då fru Linden slungade glaset i golvet. Jag förstår nu, vilket ord eller snarare vilket namn det var på väg att röja. Jag har ofta gjort henne orätt i mina tankar, men jag har ångrat mig, ty jag vet nu även, vilken makt det namnet hade fått över henne.
Hon var gift med en löjtnant vid regementet. Han var liten, rödbrusig och knubbig. Han var icke osympatisk, men sällsynt borgerlig. Belysande för hans sätt är att han ibland i sällskap kunde klappa sin vackra hustru i ryggen och säga:
— Hur står det till, min lilla gumma?
