119
man kunde räkna morbror John till de solida egenskapernas grupp och att fru Linden… nåväl, var hon inte en blomma och begagnade hon inte en parfym, som lockade mig att borra in huvudet i hennes klänning för att efter en sekund halvt rusig åter dra mig ifrån henne?
Morbror John kom in i rummet. Hans vackra ansikte var lika lugnt som vanligt.
— Tog sammanträdet slut så snart? sade moster Amelie med en suck.
Min morbror var med i något bolag, som ingenjör Marmén startat, och deras sammanträden brukade dra ut länge på kvällarna.
— Ja, sade morbror John och satte sig på en stol. Det hände något obehagligt på sammanträdet.
Moster Amelie rusade upp.
— Hände det något! Tack, älskade John! Här kommer du så lugn… så lugn som en bisonoxe, fast jag vet ej om de äro så lugna, och säger oss att det har hänt något! Jag har nu bott i den här lilla hålan i tio år, och ännu aldrig har det hänt något. Berätta! Skynda dig!
— Du låter mig ju inte tala ut, min vän, sade morbror John saktmodigt. Men skall du inte… Tycker du verkligen, att det ser trevligt
