122
folk yra i huvudet. Jag måste medge, att jag själv kände en smula svindel!
Pa strök över sin panna och såg på fru Linden, men jag observerade, att hon ej lyfte ögonen högre än till hans haka.
— Nåväl! Ingenjör Marmén tillkallade en annan ingenjör med stort skägg och trovärdigt utseende. Vid första bolagsstämman tjänstgjorde han som Marméns eko. Hans ögon lyste av beundran. Hans gester talade utan ord, bedyrande vilken oerhörd uppfinning hans vän gjort. Jag tror ingen av de goda herrarna i staden begrep ett ord, men de hade ju inte heller tagit någon ingenjörsexamen.
Två bomullstappar framlades. Den ena var Marméns produkt, den andra bomullsbuskens. Vi fingrade alla på de två bomullstapparna, jag såg till och med ett par lukta på dem och bita i dem. Utan tvivel var Marméns uppfinning genialisk, ty man kunde omöjligt finna någon skillnad på den äkta och den oäkta bomullen.
Ni vet hur Marméns mun ser ut! Vacker! Gossaktig! Och medan de andra fingrade på bomullen, såg jag hur den där munnen log; det förvånar mig att den inte storskrattade. Där satt borgmästaren, ståtlig och allvarsam, och klämde
