127
Pa lämnade mig vid trädgårdsgrinden; han skulle följa fru Linden till hennes port. Jag låg länge vaken och lyssnade efter att få höra Pas steg i trappan, men jag somnade mitt under min väntan.
XXIV.
Från och med denna tidpunkt i mitt liv börja min värld och de storas värld att mötas.
De storas ord och handlingar väva sig in mellan skolans små händelser och mina egna fantasier. Det blir en underlig blandning av fantasi och verklighet, som gör mitt huvud tungt och mina tankar mindre snabba.
Å, mor, varför fryser du därinne i skuggan, då mitt hjärta är fyllt av ömhet för dig? Du svarar inte! Du ler inte! Dina ögon äro döda. Se inte på mig! Mitt hjärta blir så ångestfullt. Nej, se på mig gärna! Finns det inte i en liten vrå av din själ ett minne, ett minne av ett barn du höll i dina armar, ett minne av små händer som trycktes mot ditt bröst, ett minne av ett liv, vars låga du själv tänt och sedan lämnat att brinna eller slockna ensamt? Min far, han är lyckligare än jag, ty han har sett
