128
dig som prinsessan i blomsterträdgården, prinsessan ined leende blickar och mun, men för mig blev intet kvar, inte ens ett minne, endast dessa ögon som se på mig utan att se mig!
I ditt rum är så tyst och stilla. Dagarna rinna ut i sanden förbi dina drömmande ögon, förbi dina trötta, vita händer. En känsla av maktlöshet griper mig därinne i ditt rum. Vad tjänar allt till? Varför röra vi oss? Varför gå vi? Varför äro vi glada? Varför äro vi ledsna? En dag blåser en storm över jorden och släcker våra fladdrande ljus. Och sedan?
Jag trycker händerna mot mina heta tinningar och försöker se in i ett land, som kanske inte finnes. Jag har lärt mig i skolan att utanför den synliga världen finnes en osynlig, närmare oss än vi ana; jag har hört talas om Gud, Jesus och Den Helige Ande och har blivit anbefalld att tro på dem alla tre. Och jag tror! Varför då denna känsla av maktlöshet? Varför då denna fruktan för mörkret och stormen?
Om kvällarna ber jag brinnande böner, men ännu medan jag ber förvirrar mig Den Heliga Treenigheten, på ett sätt som den snälla skoltanten väl aldrig drömt om. Jag ber till Gud, men under bönen griper mig tanken att jag
