138
hör hon? Ett skott i skogsbrynet! Ett till! Piff-paff! Det är krig i dag!
Tidigt på morgonen, medan jag ännu låg och en solstrimma sträckte sig som ett gyllene band tvärs över min säng, hörde jag trampet av många fötter. En trupp beväringar tågade förbi. Jag drog upp rullgardinen och tittade ned på landsvägen. Där red löjtnant Möller med hakan käckt i vädret, och hela truppen hade vita bindlar kring mössorna. Fältmanöver! Jag har hört dem då och då hela dagen Ibland rusa några soldater över landsvägen. Jag har också sett deras fiender krypa utefter gärdesgården därborta. Vår gröna lilla villa är omgiven av soldater, och krigsyran har också spritt sig till hönsgården, ty oupphörligt ryka ungtupparna ihop, och dun och fjädrar ligga fläckvis strödda över marken.
Nu kommer vår värdinna ut på trappan och skuggar med handen mot solen. Jag kallar henne för tant Ellen, och hennes runda mjuka ansikte och vackra ögon äga mitt allra högsta gillande. Tant Ellen älskar landet och blommorna och mest av allt hönsen. Hennes röst har en öm och moderlig klang, då hon lockar: »Pullorna! Pullorna! Pullorna!», och hönsen äta ur hennes hand och svara henne skrockande
