152
vill inte att jag skall sitta på konditori ensam med en herre, och jag vet hur hon avskyr allt som hon kallar »flams» och som så rikligt förekommer i staden. Med en liten suck svarar jag, att jag måste vara hemma i tid till middagen, och vi gå vidare.
Jag känner inte kylan! Jag känner inte blåslen! Vi se knappast en hand framför oss, där vi gå muntert pratande, men hans rockärm med den smala guldranden är så nära min, och då jag ser upp möter jag varje gång hans grå leende ögon.
Är det vår grind? Redan! Vårt hus är vitt på framsidan av snön, och en smal gång är skottad upp från grinden till porten.
— Ja, adjö då, fröken! Jag hoppas vi träffas snart igen!
Han lämnar mig boken, som han har haft i sin kavajficka på vägen. Min hand sjunker in i hans stora kraftiga. Åter samma ilning genom hela min kropp! Jag skyndar uppför gången, och inne i den skumma förstugan trycker jag boken, som han burit i sin ficka, ett ögonblick mot min kind, som är våt och kall av blåsten och snön därute.
