Sida:Tony växer upp 1922.djvu/163

Den här sidan har korrekturlästs

157

jag honom ropa högt av glädje. Det är en av min fars brorsöner och hans fru och treåriga flicka, som kommit för att fira julen med oss. Pa, vilkens speciella favoriter de äro, drar förtjust in dem i förmaket och hissar den lilla ljushåriga flickan högt i luften.

Det var längesedan vi sågo dem, ty de bo i huvudstaden. Min kusin Phille Hastfehr är amanuens i ett departement och kammarjunkare. Han är ju mycket äldre än jag, men dock inte mer än ett par och trettio år. Bakom hans glasögon lysa ett par intelligenta ögon under starkt tecknade ögonbryn, det svarta håret faller ned litet i pannan, och den sällsynt vackra munnen blottar då den ler en glänsande vit tandrad. Hans fru är liten, vacker och mjuk. En persika! Hennes stora, blå ögon äro på en gång ömma och kloka, och fastän munnen är liten, har den ett uttryck, som om den med bestämdhet visste vad den ville.

Så de alla prata! Det låter alltid, som om ett femtiotal personer voro församlade, då några medlemmar av vår släkt träffas. Man skrattar högt, skriker nyheter i öronen på varandra och kysser och kramar varandra plötsligt och omotiverat.

Middagen är serverad, och vi tåga ut i köket,