159
Ah, detta julöl! Sött och skummande och tungt! Och där på spisen står den stora grytan med »doppet». En skiva vörtbröd på en silvergaffel sänks långsamt ned i det sjudande och feta spadet. Det är gott, och det är fett! Små bruna åar simma på porslinstallriken och droppa från brödet, då man sticker det i munnen. Lilla Birgit Hastfehr hoppar runt bordet på ett ben med en brödskiva i ena handen och en käx i den andra. Hennes ansikte är upphettat, och hennes ögon blänka. Kusin Phille berättar historier, och alla skratta. Han förstör då inte en god historia genom att tala sanning! Och han har ett skratt som börjar i basen med: »Ho! Ho!» och som slutar i diskanten med: »Hi! Hi!» Moster Amelie talar om julen, då hon var barn. Hennes ögon le och stråla.
Jungfrurna komma i sin tur fram och doppa i grytan. Alla äro glada och varma. Julölet börjar redan göra mig tung i huvudet, men jag ler ändå och tycker att världen är ett enda varmt stort kök med tindrande grenljus och där glas med mörkt julöl ständigt fyllas på nytt och vörtbrödsskivor, fuktiga efter doppet i grytan, svälla ut och genomsyra luften med sin goda, feta doft!
Man är redan mätt, då man börjar med
