168
låga viskningar bakom mig eller framför mig, är det som om en grå dimma stege upp och skymde det leende flickansiktet för mina ögon. Jag vill skingra den, men den endast tätnar alltmer.
Och ändå! Den lockelse hon då fick för mig känner jag ännu, när jag tänker på henne, och med en liten rysning ser jag hur den grå dimman får en svag skiftning i rosa.
XXXII.
Maud Borck och jag hade samma väg hem från skolan, och under dessa promenader blevo vi snart goda vänner.
Jag hade inte haft någon egentlig vän sedan Ebba Marméns tid. Vad var det då hos denna flicka, som så tilltalade mig? Jag vet inte riktigt. Kanske berodde dock min växande känsla för henne delvis på att jag just vid denna tid kände mig särskilt ensam och i behov av ömhet. Alltnog! Hennes glada skratt, hennes röst, som hade en svag accent som var sällsynt fascinerande, hennes snabba oreflekterade rörelser, hennes lustiga maner att berätta om allt, flygande från ämne till ämne utan mycket
