185
litet mindre och dammade rummet litet mera, skulle det vara trevligare för mig. Se här! Man kan ju rita i dammet.
Det var nog sant, när Maud drog fingret över bordet, blev det vägar och krumelurer på bordytan.
När jag skulle gå, följde Maud mig nedför trappan och tryckte hårt min hand till avsked. Jag vandrade hem, halvt yr i huvudet av aftonens olika intryck och Mauds historier.
Just som jag gick förbi det hus, där fru Linden bodde, såg jag en herre öppna grinden. Jag höll på att ropa högt; jag tyckte att det var Pa. Men jag var ej säker därpå. Och vad skulle han för övrigt göra där?
När jag kom hem, hörde jag, att Pa var på ett sammanträde.
Mors ögon hade samma uttryck som vanligt, men det föreföll mig, som om den glans de förut haft över sig denna afton var slocknad.
XXXIV.
En dag i slutet av september gingo Maud och jag förbi residenset.
Bo kom utspringande och tog den breda
