189
— Ja, inte sant? Adam kommer jämt för sent till middagen, och pappa, som är så ordentlig, blir ond på honom, men det hjälper inte. Och när Adam blir bannad, bara tiger han och sneglar ned på bordduken eller tittar ut genom fönstret. Häromdagen hände verkligen något lustigt. Vi hade redan ätit första rätten, då Adam kom. Han försökte se ogenerad ut, då han satte sig till bordet, men det gick inte. Pappa tog honom ordentligt i upptuktelse. Men hela tiden medan pappa dundrade, tyckte jag Adam såg så besynnerlig ut. Han satt alldeles stilla och höll händerna över blusen och tittade inte en enda gång upp. Sin vana trogen, svarade han ej ett ord, blev bara allt rödare och rödare i ansiktet. Plötsligt såg jag, hur det började rycka kring hans mun, och jag undrade om han skulle ta till lipen. Han lyfte litet på blusen, och upp flög en stor duva och kretsade över våra huvuden. Pappa tystnade hastigt och gick ut i salongen. Vi andra till att skratta ut! Adam hade haft duvan i blusen hela tiden, medan pappa bannat honom, och bara klämt litet på den då och då under strafftalet. Han hade nog inte tagit den med sig för att förarga någon, utan bara för att han ej stod ut att skiljas från den, om så bara för en timme.
