192
som föll in genom rutan var grått och gav flickornas ansikten en skärpa, som jag aldrig märkt hos dem i skolan. Alla hade sina biblar med sig och även anteckningsböcker. Efter en kort bön slogos biblarna upp. Vi läste ett av evangelierna, en vers i tur och ordning, till dess kapitlet var slut. Varje gång min tur nalkades klappade mitt hjärta, som om jag hölle på att kvävas, och jag läste fort och entonigt utan att fatta ordens mening.
Förut hade min beröring med religionen utmynnat i känslostämningar, där skräcken blandats med den förtroendefulla glädjen; nu började kyrkans lära uppdelas i dogmer för mig. Den allvarlige mannen vid övre bordsändan liksom benade mina känslor ordentligt och systematiskt. Över allt vad han sade vilade ett imperatoriskt: Du skall tro! Inte något fusk! Inga undanflykter! Hans lysande ögon, hela hans personlighet hade en rent suggestiv makt över ens själ. Jag kände det redan första gången jag var hos honom som ett tryck, ett band, som jag icke kunde göra mig fri ifrån, men allteftersom tiden gick blev denna förnimmelse mindre stark. Man trodde sig ha fått egna och nya tankar, då man i själva verket var fylld av hans tankar och hans vilja.
