197
Allteftersom berättelsen skred framåt, utbredde sig det engelska landskapet för mina ögon: välskötta parker, där hjortar och rådjur beta; tättklippta, gröna gräsmattor, varöver slottsfruarnas sidenkjolar svepa då de högättade damerna ta sin morgonpromenad i trädgården; åkrar och ängar, hundraåriga ekar; små, gröna kullar, en stillsam å med silverblänkande vatten. Eftermiddagssolen faller in mellan trädens grenar och lyser på tebordet, som står dukat ute i det fria, på silversockerskålen och silverfaten — inte sant, hör inte tebordet även med till det engelska landskapet, liksom doften av det varma rostade brödet och honungen, som fyller luften då tetimmen är inne, liksom skymten av jägarna i sina röda jaktrockar i skogsbrynet och ljudet av det skallande jägarhornet?
Vad jag njöt av allt detta! Vad jag led, när den lilla hjältinnan blev bestraffad för att ha sagt en osanning, vad jag gladdes med henne på julbjudningar eller utflykter!
Något senare började Alcottperioden: »Unga kvinnor», »Våra vänner från i fjol», »Gosskolan i Plumfield».
De fyra flickorna March blevo mina goda vänner. Den pojkaktiga Hanna, den husliga Margaret, den vackra Amy, den snälla Betty
