201
XXXVIII.
En afton i oktober voro jag och Maud på väg till ett föreningsmöte hos en av medlemmarna, lilla Lena Jäderin.
Blåsten drog kall genom gatorna, och vi småfröso, där vi gingo arm i arm. Jag såg upp på Maud. Hennes ögon voro nästan svarta.
— Vad tänker du på? frågade jag.
— På dig! svarade hon genast, och tillade liksom för sig själv: Som alltid!
Jag visste ju, att detta inte var helt sant. Att döma av Mauds historier måste ju hennes tankar även rätt betydligt vara uppfyllda av pastor Ek, löjtnant Stenning, Bo och många andra; men ändå gladde mig hennes ord.
— Puh! Maud stannade. Låt oss vända om och ha en kväll för oss själva framför brasan, Tony. Alla de där flickorna prata mig dödstrött! Och de prata om rakt ingenting.
— Ånej! sade jag. Det kan också bli trevligt i kväll. Vi äro ju för resten redan framme.
— Du tycker mera om dem än om mig då?
Mauds arm gled hastigt ur min.
— Nej! Nej, Maud! Det vet du ju, att jag inte gör. Men nog är det dumt att vända nu, och
