202
gumman Sandahl tycker inte om dina öppna brasor.
Maud skrattade litet.
— Får jag kyssa dig då?
— Ja! Ja!
Jag hade märkt, att Maud numera inte kysste mig, utan att först be om det, och vanligtvis passade hon på vid tillfällen som nu, då jag hade nekat att göra som hon ville, och därför ej än en gång ville säga nej. Hennes kyssar förvirrade mig på något sält. För mig hade hon ett slags trolsk tjusning, men jag tyckte inte om kyssarna; åtminstone skulle jag inte ens för mig själv vilja erkänna att min motvilja för dem ej var så stark, som jag låtsade. Dessa ömhetsbetygelser från en söt flickas sida hade ibland ett stort behag för mig, ehuru jag ej fullt förstod dem.
När vi kommo upp i den mörka trappan, tryckte sig Maud med en liten trött suck intill mig och kysste mig på kinden, ty hon fann inte min mun. Den lätta heta kyssen gjorde mig varm och glad, och vi stego in i den upplysta tamburen.
Fastän flickorna sutto ett par rum ifrån tamburen, nådde dock deras röster ända ut till oss. Vi voro de sista, och man hade bara väntat
