212
Hennes sinnesrörelse smittade mig. Det stockade sig i bröstet på mig. Jag var het och orolig och kunde inte tala. Förklaringen tillfredsställde mig ej, jag kände att hon inte sagt allt.
Vi gingo tysta vidare och sade inte heller mycket, då vi skildes vid Mauds port.
Utkommen igen på gatan, mötte jag Pa.
— Jag tänkte gå och hämta dig, sade Pa. En sådan mörk kväll!
Vilken lättnad att ha Pa bredvid sig! Så munter han var, där han gick vid min sida och pratade om vad som föll honom in!
Men sedan på kvällen, när jag kommit upp i mitt rum och lagt mig, skar plötsligt genom mina sakta domnande tankar den där kvinnans gälla vinande skratt och kvävda nödrop. Och åter ljöd i mina öron Mauds underliga, tonlösa röst, då hon sade:
— De… de kysstes!
XXXIX.
Jag undrar, om den vackra fru Linden har drömmar om natten? Jag undrar, om den vackra fru Linden ibland vaknar upp av för-
