217
den lilla flickan, som sprang vid havsstranden och plockade snäckor och vita stenar!
Någon öppnade en dörr i bortre ändan av rummet, en svag doft av parfym trängde fram till min plats, och så hörde jag Pas röst.
— Vad du är vacker i kväll, Anni.
Fru Lindens skratt nådde mig.
— Vet du vad det är för dag? hörde jag åter Pa säga.
Hon svarade icke.
Han viskade:
— I dag för ett år sedan…
— Ack tyst! Tyst!
Så väl jag kände igen hennes klara röst!
— När jag ser dig bland andra, sade Pa, och du i smyg sänder mig en blick, då undrar jag, om det är sant, att du, den ljuvaste av alla, tillhör mig, och jag minns, hur du blev min, leende och kungligt slösande, som om du ej ville behålla något för dig själv! Du gav allt! Allt!
— Å! Georg! Georg!
Så hon uttalade hans älskade namn!
— Och ändå, sade Pa, kan jag aldrig vara riktigt glad. Du skulle vara min, bara min helt och hållet. Du skulle somna hos mig varje kväll och vakna vid min sida varje morgon,
