218
du skulle bära mitt namn, du skulle gå vid min sida på gatan och sitta som värdinna vid mitt bord.
— Å, ni män, sade hon och skrattade åter. Fåfänga! Fåfänga!
— Stilla, min vän!
Det var Pas röst.
— Var är din mun, älskade? Det är så mörkt!
Under ett par minuter hörde jag endast mitt eget stackars hjärtas bultande slag. Så åter Pa:
— Tänd ljuset! Jag måste se dig! Nu genast!
— Nej! Nej! Tänk om någon av de andra…
— Alltid de andra! Så fint ditt ben är i silkesstrumpan! Jag älskar att känna silket mot handen och värmen från ditt blod därunder!
Skulle då detta samtal aldrig ta slut?
— Å! Där är gropen i ditt knä!
Med ens såg jag för mig fru Lindens vita kropp, som lyste i solskenet, när hon som ett vackert kattdjur sträckte ut sig på den gula sandstranden vid vårt badställe. Den vackra gropen i hennes knä! Jag skälvde till. Pa talade igen.
— Nej, bort med handen, lilla älskade! Låt mig känna! Din hud — så het den är! Den förråder tusen saker för mig, som du aldrig
