220
den ena chiffonärmen var skjuten nästan ända upp till den runda axeln. Detta var alltså den fru Linden min far älskade! Något pressade samman mitt hjärta, och utan att såga ett ord flydde jag ut ur rummet, lämnande de två kvar därinne under det skarpa ljuset.
Jag vet inte, hur jag kom ut ur huset. Men en stund senare fann jag mig vandrande på gatan. Den svala kvällsvinden blåste mig i ansiktet och kylde mina heta kinder. Efter ett ögonblick ertappade jag mig med att gå och tala högt för mig själv. Då blev jag rädd, vände om och begav mig hemåt.
När jag kom närmare vårt hus, såg jag att det lyste ur ett fönster. Det var ganska sent, och det upplysta fönstret gjorde mig orolig. Kanske något hade hänt? Inne i tamburen mötte mig tant Eleonora.
— Vad är det? frågade jag.
— Din mor är sjuk, sade hon. Jag tror att hon har feber.
Jag hade fattat tag i ledstången. Allting gick runt för mig. Jag sprang uppför trappan och in i min mors rum. Hon låg i sängen med händerna på täcket, och i hennes uppåtvända ansikte tyckte jag mig se som en förändring. Det var febern. Men en tanke flög igenom mitt huvud,
