228
Vårt mörka, tigande hus föreföll mig dessa dagar mörkare och tystare än vanligt; i trädgården stodo träden med svarta avlövade grenar, och gångarna slingrade sig emellan dem som tjocka smulsiga ormar. Det regnade! Det regnade! Över slätten låg regndimman gulaktig och tung, och vägen var uppblött och gropig.
En morgon mötte jag Pa, när jag skulle gå till skolan. Han såg trött och allvarsam ut.
— Hon har rest, sade han lågt och försvann in i sitt rum.
Jag tänkte därpå, då jag gick på gatan, medan regnet droppade från alla kanter på min paraply. Jaså! Den vackra fru Linden hade rest bort! Jag var henne tacksam därför. Nu behövde jag inte ta långa omvägar för att slippa gå förbi hennes hus, och jag behövde inte heller riskera att möta henne på gatan. Men i den lättnad jag kände blandade sig mot min vilja en känsla som liknade saknad.
Skolan skymtade i diset. Småflickorna kommo springande i sina regnkappor med de stora kapuschongerna uppslagna över huvudena. En av tanterna gick framför mig. Hon lyfte kjolarna så högt, att jag över hennes kängskaft skymtade en tjock grå yllestrumpa.
Klass efter klass samlades inne i bönsalen.
