231
mig. Jag såg ned på hennes ansikte. Hon hade slutit ögonen, men under ögonfransarna hade hon svagt blå skuggor.
Vad tänker du på? undrade jag tyst inom mig.
Jag hade inte följt med skolföreståndarinnans utläggning av bibelkapitlet, men nu reste sig alla upp, ett tecken på att man skulle börja läsa »Välsignelsen».
— Sade hon: »Amen»? hörde jag en flicka bakom mig viska, och därpå slogos alla biblarna ihop, och det blev ett skrap av fötter, då vi gingo ut ur salen.
Lektionen tog sin början. Karl XII grävdes upp ur sin grav och sattes i gång mot Fredrikshald; men innan kulan kom, stack Maud en lapp i min hand. På lappen hade hon skrivit en lång vers. Jag hade funnit, att Maud skrev vers vid alla tillfällen. För övrigt kallade hon det ej för vers utan för dikter. Denna dikt handlade om hur svag hon kände sig, det klassiska rimmet »hjärta—smärta» förekom naturligtvis ymnigt, och det hela slutade med en vädjan till mig, för den händelse hon åter skulle svimma:
»Viska då blott ett namn i mitt öra,
som stelnade lemmar till liv ock kan föra!»
