253
— Goddag, Tony! sade han.
Blåsten tog just då tag i en slinga av mitt hår och pressade den mot mina ögon.
— Jag ser ju ingenting! skrattade jag och strök över ögonen.
Han vände, och vi gingo en stund tysta under alléträden, vilkas grenar flätade sig svarta som förbrända rötter över våra huvuden. Här i denna allé hade jag en gång följt efter gumman Walter, här hade hon visat mig sin underbara spegel. Så längesedan det var! Då hade träden varit gröna och vattnet blixtrat i solskenet.
Jag tänkte på Mauds sista kärlek och kände mig på något sätt falsk mot Bo, för att jag ej talade om allt för honom. Men Maud hade ju bett mig att inte göra det. Så tyst Bo var i dag! Jag kastade en blick på honom. Han gick med långa steg och slängde litet med armarna. Ännu var han en pojke. En pojke med kantiga, en smula tafatta rörelser, och hans ena axel var litet snedvriden av bokpacken, som han höll under armen. Han mötte min blick och log en smula generad.
— Jag hade tänkt, att jag skulle skriva det till dig, sade han. Jag började på ett brev i natt, men det blev så tokigt, så att jag rev sönder det!
