255
som långsamt, o så långsamt, rullade fram efter likvagnen, fyllda av sorgklädda människor med vita ansikten under hattar och slöjor, alltsammans brukade göra mig betryckt och ångestfall till mods.
Jag hörde knappt att Bo börjat tala med mig. Inte förrän han stannade och såg på mig med sina ljusblå pojkögon, uppfattade jag att han frågade mig om något.
— Och du — du hör ju inte ens på! utropade han otåligt.
— På vad då? sade jag plötsligt helt förvirrad.
— Låt oss vända igen! sade han.
Jag vände lydigt, och vi gingo upp mot bron.
— I går, sade Bo, i går kväll, då jag satt ensam i mitt rum vid skrivbordet och skrev på en lång dikt — en dikt till Maud, försökte jag erinra mig hur hon såg ut. Men Tony, jag kunde inte komma ihåg henne! Allt det som jag förälskat mig i hos denna flicka var plötsligt som bortblåst. Jag blev alldeles förtvivlad, nästan vild! Hennes hår, hennes mun, hennes ögon, hennes röst, alltsammans var suddigt, och i stället för hennes bild såg jag något annat.
Han hejdade sig plötsligt och betraktade mig uppmärksamt.
