258
honom annat än när jag var tillsammans med Maud.
— Kanske! svarade jag allvarligt och började gå framåt allén igen.
Jag tror att jag därefter talade gott en halvtimme ännu om Maud. Och ändå kände jag varje gång som jag stack handen i fickan det styva brevpapperet mot fingrarna!
Egentligen vet jag inte, varför jag så ivrigt önskade att hans känslor skulle återgå till Maud. Den vackra Maud, den flyktiga Maud — vem var hon egentligen? En liten matfrisk och ostadig borgarflicka med en aptit på mäns och gossars ömhet och allt slags ätbart, som tycktes omättlig.
Men Bo var ju min egen släkt! Kanske hade jag en känsla av att världen skulle ramla i bitar för mig, om jag oupphörligt fick erfara att de känslor, som nyss förut beprisats som eviga, ständigt förändrades och bytte föremål. Kanske var det bara detta, som gjorde att jag ville övertala Bo att vara trofast.
När jag sedan ensam gick hem, visste jag ännu ej om jag lyckats i mina bemödanden.
Men morgonen därpå fick jag verkligen ett brev från Bo. Jag kunde inte låta bli att le, när jag läste det, Det var helt kort, och jag
