260
XLIV.
Maud hade kommit tillbaka till skolan smärtare och längre än förut, med de blå ögonen liksom blanka av frestande löften och med ett hemlighetsfullt leende kring munnen.
Julen och nyåret voro längesedan över, och med saknad tänkte jag tillbaka på de glada dagarna, då Pa tycktes ha blivit sig lik igen och med sin gamla munterhet deltagit i alla den stora högtidens fröjder och överraskningar.
Maud hade redan övergett den där Erik. Det borde ju inte ha förvånat mig, men ändå kände jag något liknande en chock den afton då hon berättade det för mig.
Det var ett par dagar efter det hon återkommit till staden. Vi hade som vanligt tänt brasan, och Maud satt med benen korslagda på braskudden. Hennes ansikte var upplyst av skenet från elden. Hon sköt fram hakan litet och log.
— Nej, det gick inte, Tony! När han hade farit, ville jag riktigt pröva, om jag kunde hålla fast vid honom även sedan jag blivit ensam. Så länge jag var hemma gick allt bra, men så kom jag till Åre, som du vet, och där var förfärligt livat. Vi dansade varje kväll på hotellet,
