261
och sedan efteråt när jag kom in i mitt rum och försökte tänka på Erik, försvann han som i en dimma, och jag såg endast en massa vaggande, valsande par och hörde musikens lustiga melodier. Han blev väldigt ledsen förstås, när jag skrev till honom om hur det var fatt med mig, och han kom ej tillbaka till nyåret, som det eljes hade varit meningen. Men det är nog bäst som det är!
Ett tag flög det genom mig att det var något grymt i hennes sätt att så där expediera man efter man, men när jag mötte hennes leende, kunde jag inte länka ont om henne.
— Och Bo, frågade hon, tror du att han tycker om mig ännu?
— Det gör han nog! svarade jag, men kände ej någon lust att ingå närmare på ämnet. Jag sade henne endast att Bo nu rest till Stockholm för att börja på Högskolan.
— En sådan lycklig människa! sade Maud och såg litet nedstämd ut. Det framgick inte, om hon var vemodig över skilsmässan eller bara avundsjuk på en som fick vistas i huvudstaden.
— Erik lärde mig i alla fall mycket, sade hon efter ett ögonblick, tankfullt.
