267
XLV.
Nu började för mig en orolig, smärtsam tid, efter vilken jag ännu i mitt hjärta har kvar en liten tagg, som aldrig riktigt velat värka bort.
Jag höll av Maud, men jag förstod henne inte. Hur skulle jag för övrigt kunnat det? Det är inte troligt att hon förstod sig själv. Hon hade väl, tänker jag nu, helt oreflekterat och så småningom makat ut de moraliska gränser, som eljes vanligen stå så tryggt och pålitligt snävt dragna för en helt ung flicka. Hennes känslor voro väl dels starkare än vanliga flickors, dels mera obehärskade och på sätt och vis även barnsligare. De sökte sig omedvetet första bästa anledning att spricka fram: vid åsynen av en ung mans välformade ben lika väl som vid anblicken av en flickas vita glatta hud. Hennes blick blev immig, hennes näsborrar skälvde. Hon fann njutning i egendomliga lukter, i snabba beröringar med dem hon tillfälligtvis snuddade vid på gatan, och alla hennes fickpengar gingo åt till att köpa småsaker som hon såg i bodfönstren och plötsligt fick en rent sinnlig lust efter för att
