271
Vem är du? sade min själ. Är du ett förvirrat nystan bara av muskler och blod och redlösa nerver, och drifter som ej förstå sig själva? Inför mina slocknade blickar förbyttes allt. Landskapet blev endast en kuliss i svart och vitt utan liv och anda. Himlens blå hade försvunnit, och i luften yrde små svarta sotkorn. I nästa ögonblick var åter allt som förut, och ljudet av åns rinnande, rasslande vatten nådde mina öron. Jag slöt för ett par sekunder trölt ögonen.
När jag åter öppnade dem, såg jag två gestalter dyka upp på kullens krön och börja gå ned mot mig. När de kommo närmare, fann jag till min häpnad, att det var Maud och en liten flicka i första klassen, som jag ofta observerat, därför att hon alltid var först i alla lekar och därför att hennes glada röst brukade höras över de andra flickornas under rasterna på skolgården. Vad kunde Maud ha för nöje av att gå ut och promenera i parken med denna lilla flicka?
Maud blev blossande röd, då hon mötte min undrande blick. Hon drog hastigt undan sin arm, som hon hållit under flickans, och nickade med generad min. Jag gick vidare uppför
