273
för att ej komma i tid. Maud började åter tala om den lilla flickan.
— Hon är så lustig, ser du, sade hon liksom urskuldande. Hon pratar och skrattar i ett. De där småflickorna, vet du, äro betydligt mer vanvördiga, än vi någonsin varit. De ha öknamn på alla tanterna och kunna också tala om, varför de ha gett dem de där öknamnen. Och under lektionerna kasta de papperslappar mitt över klassrummet till varandra och ha allt möjligt skoj för sig. Det är verkligen intressant att höra. De ha en förening också. Men när man frågar, vad den heter, tiger den lilla ungen som muren. Hon är tokig i de där starka röda karamellerna och tigger jämt, att jag skall köpa åt henne, och då kan jag inte låta bli, förstår du!
Jag hörde uppmärksamt på Maud. Jag var viss om att hon under allt sitt ivriga prat dolde något för mig, något som hon var rädd för att jag plötsligt skulle fråga henne om. Och på samma gång jag tänkte detta, beskyllde jag mig själv för att ha blivit elak och misstänksam.
Maud tog min arm och ruskade den litet.
— Kan du då inte säga något! utbrast hon, och när jag vände mig mot henne, upptäckte jag, att hennes ögon stodo fulla av tårar.
18. — v. Krusenstjerna, Tony växer upp.
