280
få låna, så får du se vad din vän är för en sort, om du inte har reda på det förut.
Jag vet ej, om de sista orden sades särskilt för att såra mig, men i detsamma hon sade dem kände jag mig på något sätt träffad. Jag såg mig omkring på flickansiktena och förstod att det ej fanns en, som inte tänkte detsamma som Lena: att jag kanske visste allt om Maud, även det som sist försiggått. Ett visst minne, som värkte inom mig, gjorde att jag, hur oskyldig jag än var för de misstankar de kanske hyste, dock ej kunde neka till att jag kände till en hel del om Maud.
Jag ville inte fråga något mer. Mina kamrater tycktes förstå det som hänt bättre än jag, och dessutom hade jag plötsligt blivit rädd för att få veta något. Klockan ringde nu på sitt skrällande näsvisa sätt, och strax därpå började lektionen. Timmar och raster avlöste varandra, men ingen Maud kom. Jag svarade mekaniskt på frågorna under lektionerna och stirrade tankfullt på lärarinnan framme vid katedern, utan att se något annat än Mauds unga ansikte med den blossande munnen.
Jag visste inte på vad sätt hon hade förbrutit sig, men jag anade att det måste vara något svårt. Varför jag satte det i samband
