294
med låga, otåliga röster, röda i synen, en ung flicka med en stor hatt satt fördjupad i ett brev som hon läste om och om igen, en liten vithårig dam hade knutit en slöja kring huvudet för att skydda det för damm och lutade sig tillbaka med blundande ögon.
Jag tyckte om att höra vagnshjulen rulla och dunka och gnissla under mig. Ute i korridoren skramlade vattenglasen, och en svag doft av dyra cigarretter trängde in från kupén bredvid. Det ryckte som av kramp i alla vagnarna, när tåget stannade framför någon liten station; ibland höll det intill ett annat tåg, och då såg jag in i en kupé, där människor brådskande beredde sig att stiga ur eller där barn beto i stora gula apelsiner och spottade ut skalen genom fönstret. En gång mötte jag vid ett sådant tillfälle en ung herres glada, vänliga leende, det var som om en bekantskap stiftades; men tåget gled vidare, vidare, förbi nya ängar och nya gröna, högtidliga skogar.
Det strålande solsken; vari jag farit ut tidigt på morgonen, bleknade alltmer, och försommarkvällens lätta skymning spann bristande spindelvävstrådar mellan skogens träd och över fältens ljusa grönska.
Äntligen! På ett vitt stationshus läste jag
