300
räckte honom peppardosan och vände sig till den unga flickan vid sin sida. Hon hade ett blekt rasansikte, och ögonen under de halvslutna ögonlocken tycktes ej observera den tydliga beundran löjtnanten hyste för henne.
— Vad tänker fröken på?
Det var min bordsgranne som väckte upp mig ur mina stilla betraktelser med denna fråga, som jag ej kände någon lust att besvara.
— En eller två sockerbitar? fortsatte han i samma andetag, i det han bjöd mig sockret.
Han var litet äldre än de andra herrarna och ägde ett ställe ej långt från Soothsgård. Jag visste dessutom att han hette Rosencrantz och att han var släkt med mig på något sätt. Medan jag drack mitt kaffe, kände jag att han såg på mig.
— Vet fröken, sade han efter en stund, att vi egentligen äro ganska nära släkt och borde säga »du» till varandra?
Farbror Christian som hört honom, ropade genast till mig:
— Det är ju därför jag satt er bredvid varandra, så att Tony inte skulle känna sig ensam bland så många obekanta. Han heter Claes!
Jag rodnade då allas blickar vändes mot
