301
mig, men min nyblivna »Claes» lät sig inte bekomma.
— Tony! sade han efter en stund lågt.
Jag spratt till och tiltade hastigt upp. Jag hade knappast sett honom förut. Långa, svarta ögonfransar, som bättre skulle anstått en flicka, skuggade ett par vackra blå ögon, men ett litet humoristiskt-bistert drag kring mungiporna tog bort det intryck av kvinnlig vekhet, som ögonfransarna först givit.
— Nu vet Tony, att artigheten fordrar att Tony säger Claes, log han. Men Tony ser ut, som om Tony inte ville det!
— Allt är ännu så nytt för mig, sade jag avledande.
— Vet Tony vilka alla äro? Han talade tätt intill mig.
— Jo, jag tror det. Jag har väl inga fler nära släktingar som jag måste säga namnen till, hoppas jag!
Han skrattade litet.
— Om Tony tänker vara spydig, säger jag »du» också. Det är för resten besvärligt att upprepa ett aldrig så vackert namn vid vartannat ord.
— Var snäll och ge mig litet käx, sade jag.
— Måns! ropade han. Skicka hit käxen!
