302
Måns Delagrue räckte mig dem över bordet. Han såg ut att vara den siste ättlingen av en trött släkt. Det unga, bleka ansiktet hade ett par dumma, ljusblå ögon, men munnen log artigt och mekaniskt med uttrycket hos en prins, som upprepar samma likgiltiga fråga till var och en av sina hundra gäster. Jag behövde inte lång tid för att upptäcka, att man drev med Måns. Då och då suckade någon av flickorna:
— Gud, vad Måns är dum!
Men Måns tycktes ingenting misstänka. Hans uppskattning av sig själv var höjd över alla anfäktelser.
— Tyra vill nödvändigt ut och rida med oss efter lunchen, sade han till oss.
— Ja, inte sant, sportande flickor äro förfärliga! log Claes.
Tyra Rantzau skrattade högt och lade en hög marmelad på sin tallrik. Hon hade något av trollflicka över sig. Blicken i de grå ögonen liksom rann utåt sidorna, flyktig och irrande, till dess pupillerna med ens drogo sig samman och uttrycket blev begärligt sinnligt. Mer ful än vacker med ojämn hy, snett tecknade ögonbryn och en stor, blek mun, var hon en blandning av hetär och ofrivilligt bevarad naiv
